Pilgrimens sju nyckelord

- en översikt

Frihet

Friheten tangerar den gamla vandringstraditionen i Sverige med luffare, vagabonder och nomader. Att lugnt vandra naturen utan almanacka och kalender ger dig yttre och inre frihet från alla stressfaktorer. Vandringsmannen är en person som använder friheten som ett förhållningssätt mot den komprimerade tid som håller på att äta upp oss inifrån. I vårt upptrissade tempo vägrar pilgrimen att låta sig förslavas under kalendertiden. Också kyrkan är en spegel av samhället med allt mer sammanpressad tid för oss att vara i. I vandringens frihet exponeras skrattet och sorgen, ja varje lager under livsytan blottläggs. Staven är frihetens symbol.

Enkelheten

Du upptäcker när ränseln packas att du inte behöver 25 kilo pÃ¥ ryggen, utan tolv. Lite mat, vatten och ett klädbyte räcker. Sovsäck, liggunderlag och en yta att sova pÃ¥. Det mesta – och det bästa – i livet är gratis. Man inser snart att man inte behöver sÃ¥ fasligt mycket. Du lever gott ändÃ¥. Lite som Bergspredikan i praktiken. Att gÃ¥ den inre och den yttre vandringen parallellt. I bön, stillhet och meditation. Att samtidigt vara socialarbetare, medicinare och själavÃ¥rdare pÃ¥ gator och vägar och i mötet med människor. Det är urbilden av kyrkan; ett levande inre och ett levande yttre. Tältet är enkelhetens symbol.

LÃ¥ngsamheten

Snigeln är symbolen. Inte snabbtåget, bredband och ständig uppkoppling. Långsamheten och lunken gör att man åker hiss från huvudet ner i magen, där själva livet och känslorna sitter. Under vandringen i lagom lunk kommunicerar du med andra underliggande skikt och lämnar det rationella, det intellektuella och det logiska. Det är det västerländska sättet att umgås på. Just därför är långsamheten ett nyckelord för pilgrimen i ett larmande samhälle. Det finns tid för eftertanke och bön, tystnad och koncentration. Den stilla lunken i hjärtats takt öppnar för mötet med din inre vandrare, dina medmänniskor och Gud. Skorna är långsamhetens symbol.

Tystnaden

Även i grupp kan du välja att vandra i tystnad. Ljudet av andra röster, fÃ¥gelsÃ¥ng och trafik i bakgrunden förskjuter inte närvaron av tystnad. Pilgrimens vandring pÃ¥minner till formen och innehÃ¥llet om retreaten, men innehÃ¥ller den ständiga rörelsen. Att gÃ¥ i stilla eftertanke är att gÃ¥ mot vardagskulturen med dess ständiga ljud- och bildbrus. Jakten pÃ¥ nyheter, information, senaste nytt inom skräpkulturen och ständigt nya upplevelser klingar av i “tystnadens kultur”. Det är välsignat att umgÃ¥s med varandra utan krav pÃ¥ buller och bÃ¥ng, det räcker att vara i rörelse under stilla ro. Att slippa prata är nästan magi. Kappan är tystnadens symbol.

Bekymmerslösheten

I betydelsen avsaknad av bekymmer. Vilket underbart ord. Bekymmerslöshet! Ett undanträngt begrepp idag; det är inte ett negligerande av bördor, möda och smärta, utan ett sätt att visa på ett annat perspektiv. Under vandringen märker man efter hand att ens egna bördor och ens egen ångest blir lättare. Vardagsoron och det som tynger sinnet klingar av. Man gör sig helt enkelt inte onödiga bekymmer. Garvade pilgrimer kan säga att i evighetens perspektiv väger mina bördor ingenting. En friskvård som ingen terapi eller medicin kan ersätta. Hatten är bekymmerslöshetens symbol.

Delandet

Med själva delandet står och faller pilgrimsvandrandet. På den fysiska vandringen delar vi sociala frågor om familj, hem och jobb. Men så åker man ner, från huvudet till magen. Att låta inre gränser upplösas är en upplevelse, att få kommunicera med magen är befriande. Att få dela med sig av sin smärta, sina mödor, glädjeämnen och längtan. Du behöver inte öppna alla dina inre rum, bara tillräckligt många för att bjuda på den som är du själv.

Olikheter i ålder, kön, kunskaper, bakgrund och erfarenheter betyder allt mindre ju längre vi vandrar. Vi är pilgrimer som delar allt; mat, vatten, ömma fötter, omvårdnad, småprat, bön och massage. Arbete och problem som dyker upp, vila och glädje, livshistorier och existentiella frågor. Ränseln är delandets symbol.

Andligheten

Jordiskt och himmelskt, andligt och materiellt, synligt och osynligt, ocksÃ¥ här försvinner gränser. Allt är vävt i ett stycke, universum har den “icke synbare” Skaparen som sitt ursprung. Att vandra som pilgrim är att vandra med Gud – med Alltet – han som Är den han Är. Vart jag gÃ¥r, gÃ¥r jag med Gud. Själva vandringen i sig bär pÃ¥ en andlighet som underlättar mitt inre arbete med de existentiella frÃ¥gorna: Vadan och varthän? Själva varandet. Liv och död. Mening och meningslöshet. Glädje och sorg. FrÃ¥gor som alla människor brottas med. Mysteriets landskap är det landskap som pilgrimen vandrar i. Korset är andlighetens symbol.